Cyklade ner till minneslunden nyss, det var till en början lite jobbigt och obehagligt att åka dit själv, men där var mycket folk och ännu mer ljus!

När jag väl kom till minneslunden, blev jag helt tagen av alla ljusen, blommorna och då kom känslorna.. Hur mycket saknad och känslor jag faktiskt har inom mig. Jag tände ett gravljus för morfar och ett gravljus för Martins farfar. Tände även några småljus också, för farfar, min faster och några andra jag har mist. När jag sedan stod där, ensam i det svaga ljuset och porlandet från fontänen vid alla blommorna, började tårarna rinna. Kände mig löjlig, eftersom detta är ju flera år sedan.. Men då slog det mig, att saknaden är ju alltid där, oavsett år som gått.. Påväg ut genom den långa mörka kyrkogården, börjar kyrkklockorna slå... Jag blev inte bara rädd, men kände en konstig känsla inom mig, nästan varm med ryslig... Dem är med mig vart jag än är... De skyddar och tar hand om mig..

Nu står ljusen på borden också tända, och jag har hällt upp mig ett glas vin. Nu ska jag skåla med morfar..

Klart vi ska hedra de döda en sådan här dag, men jag tycker det är viktigt att vi också tar hand om de levande... Det är många som tar varandra förgivet och går miste om så mycket. Så älska och ta hand om varandra, för man vet aldrig när det är försent...